fredag 20 maj 2011

Drakonia


Världskartor är något som alltid har fascinerat mig. Fortfarande så är kartan det första Jag slår upp i en ny fantasybok. En fantasybok utan karta känns ungefär som en fågel utan vingar, den kommer aldrig att flyga och nå de högre höjderna. Så nu när min karta över den Etrakiska världen är färdig för andra gången känns det bra att det finns sex världar till att rita. Jag kan ju inte rita om Etrakien varje gång som lusten att skapa en världskarta tränger på.

Så möt Drakonia en av de sju världarna i mitt universum. Drakonia var ursprungligen Drakonernas hem, en humanoid ras med ett drakliknande utseende som var väl bevandrade i magi och drömtydning. Likväl som det finns sju världar, alla skapade av en av de sju Arkonterna finns det också sju humanoida raser, en ras för varje värld. Efter att gudarnas krig slutade i katastrof för alla inblandade kom det att visa sig att människan var den livskraftigaste av alla de humanoida raserna, varför det också är människan som idag dominerar alla världar.

Men nu tillbaka till Drakonerna. Drakonerna var den ras som upptäckte sprickan mellan den fysiska världen och drömvärlden. En spricka som ledde till gränslandet och som möjliggjorde resor mellan de olika världarna. Det var Drakonerna som byggde upp det nätverk av säkra passager världarna mellan som sedan kom att nyttjas av alla humanoida raser. Kunskapen om gränslandet och byggandet av passagerna kom att ge Drakonerna en särställning bland de humanoida raserna och deras rikedom och makt kom att bli enorm. Drakonernas stora svaghet var dock reproduktionen En Drakon kan leva mycket länge, långt längre än övriga humanoida raser. Av den anledningen är deras reproduktionstakt mycket låg. När Gudarnas krig slutade med en katastrof som ledde till båda gudars och imperiers undergång kom Drakonernas antal att minska drastiskt. En minskning som de aldrig kom att hämta sig från. Idag dominerar människan Drakonia, så som hon dominerar alla världar. Drakonerna har förvandlats till myter och legender som människan förtäljer om vid lägerelden eller som sagor för barnen när de är små. Men det sägs att det fortfarande finns en spillra kvar av detta folk, i avlägsna trakter bland ruinerna till sitt folks en gång så stolta städer.

Världen Drakonia i sig är hårt ärrat av förödelsen som skedde under slutfasen av gudarnas krig. Temperaturen är väldigt hög och perioder av torka bryts ofta av perioder med ihållande regn. De inre delarna av världen är en enda stor öken med brännande hetta som enda sällskap. Vid kusterna blomstrar dock flora och fauna och klimatet har gett upphov till ett flertal regnskogar. På slätterna där emellan har ett flertal civilisationer vuxit fram. Livet här kan ändå beskrivas som gott. Man behärskar bevattningstekniker vilket möjliggjör odling trots torkan och vid regnperioderna är det framförallt fisk som är huvudfödan.

torsdag 28 april 2011

Den Etrakiska världen 2.0


Den Etrakiska världen har existerat i nästan tio år. Under den tiden har den genomgått ett flertal förändringar och förbättringar. De flesta versioner har alltid börjat med en karta. En del mer detaljerade, andra av det mer skissartade slaget. I bloggen publicerade jag tidigare det som jag trodde skulle vara den slutliga versionen av världen, men även denna gång skulle det visa sig att så inte var fallet. Efter att ha utvecklat världen vidare så kände jag att den tidigare kartan begränsade historien. Jag fick det helt enkelt inte att gå ihop. Dags att rita en ny.

För att sammanfatta det hela i lite korta drag så får vi börja med att se tillbaka på den Etrakiska världens historia. Idén med världen är den att de tidigare dominerande makterna Etrakiska kejsardömet och det Arnoriska rikets intressesfärer kolliderade, vilket ledde till ett långvarigt krig staterna emellan. Detta i sin tur försvagade dem båda till sådan grad att barbarstammar från norr kunde tränga in i rikena och där skapa kaos och ond bråd död. Som ett resultat av detta tappar båda rikena sin maktställning och ett flertal fristående länder bildas ur de gamla provinserna. Det Etrakiska kejsardömet och Arnor försvagas kraftigt och hade det inte varit för Ankh-Bathors murar hade med stor sannolikhet det Etrakiska kejsardömet upphört att existera. Det som räddar Arnor är det faktum att dess huvudcentra är belagt på en ö.

För att barbarinvasionen skulle kännas realistisk så var jag tvungen att lätta upp den norra bergskedjan, så att Barbarerna skulle kunna ta sig in i riket på ett trovärdigt sätt. Vidare ville jag vidga avståndet mellan Arnor och Etrakiska rikets maktcentra, vilket ligger i den västra delen av Etrakiska sjön. Detta för att ge båda rikena det spelrum som behövdes.

I väster har jag lagt till en ny kontinent, de två större öarna från första kartan är borta. Jag ville här skapa ett nytt område dit krigströtta, oliktänkande och förföljda människor tagit sin tillflykt. Lite som ett tidigt Nordamerika i vår värld. Jag vidgade också avståndet mellan kontinenterna för att på så vis förhindra den “gamla” världens inflytande. I havet mellan de två kontinenterna ligger ön Perlago, som även besitter vissa landområden i den västra kontinenten. Dess inflytande i väster är stort och deras starka flotta utgör ett gott skydd mot försök till imperialistiska tendenser i den gamla världen.

Världen jag utvecklar utspelar sig ca 150 år efter att Etrakiska kejsardömet och Arnor tappade sin maktställning. De nya riken som då bildades har stabiliserats men de gamla stormakterna har slickat sina sår under lång tid och vill åter vara de maktcentran som håller i taktpinnen, även om de av olika anledningar fortfarande har svårt att göra just det. I väster har Perlago bokstavligen seglat upp som en av de mer inflyelserika krafterna och relationerna mellan den “gamla” och “nya” världen är förhållandevis spänt.

torsdag 24 mars 2011

Språk i den Etrakiska världen

Vilka språk talas i en fantasyvärld? Jag har funderat en del kring språk och språks betydelse för den Etrakiska världen. Vilka språk talas egentligen? Som tydligt framgår av kartan över världen så består den av ett antal länder som har mer eller mindre kontakt med varandra. Det känns inte realistiskt att alla skulle tala samma språk, utan med all säkerhet så har olika språk, liksom i vår egen värld, uppstått på olika platser.
Men hur diversifierad är den Etrakiska världen då det kommer till språk?

Om man ser historiskt på världen så fanns det två riken som under lång tid dominerade de centrala delarna av civilisationen kring Etrakiska sjön. Det var det Etrakiska kejsardömmet i väster och Arnor i öster. Dessa länders språk kom att bli det etablerade ”administrationsspråket” i de erövrade länderna. Det vill säga det språk på vilket man dokumenterade skatt, folkbokföring, historiska händelser etc. Det språk som till en början talades av eliten kom så småningom att tränga ner allt längre ner i de sociala strukturerna. Man kan se språken som Latinet i vår värld.
Efter att de båda rikena förlorat sin dominans över världen kom dock språken att leva kvar i de gamla provinserna. Även om språken lokaliserades och inhemska ord blandades in så kom tillräckligt mycket av de ursprungliga språkdelarna att bestå så att man kan göra sig förstådd över gränserna.

Idag är det Etrakiska språket det dominerande då det även har spritt sig till de västliga delarna av världen. Mycket tack vare att Ankh-Bathor tidigare var en del av det Etrakiska Kejsardömet. I de östra delarna är dock Arnoritiskan dominerande, även om man här också kan göra sig förstådd på Etrakiska i de större städerna.

Som kuriosa kan också nämnas att det bland societeten i det Etrakiska Kejsardömet talas en variant av Etrakiskan som kallas gammaletrakiska. Gammaletrakiska är en ålderdomlig variant av Etrakiskan som använder en större del äldre uttryck, vilket gör att gemene man kan ha svårt att förstå vad som sägs. Denna trend, att tala gammaletrakiska, har också spridit sig till de mer belevade i övriga länder och idag anses man vara finare ju mer ålderdomligt man kan tala. Om ingen förstår vad man har sagt, men man har uttryckt sig rätt enligt ålderdomliga grammatiska regler, så har man inom vissa kretsar vunnit stort i prestige och respekt.

onsdag 16 februari 2011

Gammelmarker

Det finns platser i världen där oförklarliga saker tycks inträffa, saker som vanligt folk inte kan förklara på annat sätt än med att platsen är förhäxad. På dessa platser kan du ofta finna lämningar från svunna tider och glömda riken. Av den anledningen kallas de i vardagligt tal för "gammelmarker". Dessa gammelmarker kan bestå av ett gammalt kummel, en ruin eller i vissa fall hela städer som legat övergivna i årtusenden. I många fall är platserna bara lokalt kända av de som bor i närheten. Det finns kanske en sägen om den gamla eken vid kummelgläntan som sägs kunna vakna till liv vid fullmåne. I andra fall är platserna vitt kända, i dessa fall rör det sig ofta om större drabbade områden. Det kan t.ex vara resterna av en gammal stad, hamn eller ett slagfält från svunna tider. Dessa platser kan i många fall locka till sig lycksökare som hoppas på att kunna göra snabba pengar genom att finna gamla artefakter, pengar eller lyxföremål. Saker som inte kan tillverkas med rådande kunskaper och av den anledningen tingar ett högt pris på marknaden.

Den egentliga hemligheten med gammelmarkerna är att det är platser där gränsen mellan dröm och verklighet har börjat brista. Platser där skapelsen fortfarande int har läkt sedan gudarnas krig. Många gånger yttrar detta sig genom att oförklariga ljussken eller händelser kan inträffa, som att ett gammalt träd tycks vakna till liv. Då den fysiska världen här är skör kan gränslandet komma att lysa igenom den tunna verklighetens hinna. Det gör att folk ser saker som inte finns i vår värld, huset som låg i ruiner kan plötsligt tyckas vara helt och i brukbart skick. Att huset inte existerar i den fysiska världen betyder dock inte att det är mindre verkligt för den som upplever det. Huset existerar i allra högsta grad i gränslandet. För ett ögonblick kan en person här ta klivet över i gränslandet för att sedan träda tillbaka till den fysiska världen. Man skall dock ta i beaktande att det kan vara lätt att gå vilse i gränsen mellan verklighet och gränsland. Om oturen eller oförsiktigheten är framme kan det mycket väl vara så att den tillfälliga sprickan, och med det passagen till den verkliga världen, sluter sig.

torsdag 11 november 2010

Magi

Jag har funderat en hel del kring magi i den Etrakiska världen. Som jag ser det så är ingen fanstasyvärld komplett utan att det i världen existerar magi av något slag. Frågan blir snarare i vilken mängd den existerar. Som det har framgått av tidigare inlägg så har magi historiskt sett varit relativt vanligt i den Etrakiska världen. Utan magins hjälp hade aldrig de humanoida raserna kunnat stå upp mot Arkonterna på det sätt som skedde. Men jag tänkte mig ingen "high fantasy" värld med mängder av magi då jag började fundera kring den Etrakiska världen. Snarare en grå, skitig värld där magi spelar en ganska underordnad roll.

Efter att gudarnas krig har fått sin upplösning så kastades de humanoida raserna in i en negativ spiral av kunskapsförlust. Kuskaper som en gång tagits för givna kom att för alltid gå förlorade, som kunskapen om magi. Men bara för att man inte längre mindes hur man kontrollerade de magiska flödena i världen så betydde det inte att de försvann.

Men hur tänker jag mig då att magin fungerar i den Etrakiska världen? Till att börja med så skulle jag vilja dela in magin i tre delar, den religiöst baserade, den drömbaserade samt den vilda.

Den religiöst baserade magin är helt sonika magi som kanaliseras in i världen från gudarna via präster och prästinnor. Det vi skulle kalla för underverk i vår värld skulle en Etrakier kalla för gudagåvor. Vi talar inte här om magi som blixtrar och eldbollar som man kan skjuta mot fiender utan snarare om mer långsamt verkande företeelsser, som helande, renande, excorsism m.m.

Den andra magiformen är den drömbaserade. I den Etrakiska världen har drömmar stort inflytande. Många tror att man i drömmar kan läsa ut framtiden eller avläsa människors goda respektive onda aura. I varje stad finns det en eller flera drömtydare som säger sig kunna hjälpa den enskilde med svåra beslut, genom att tyda dennes drömmar eller aura.

Vidare finns det de som kallar sig drömvandrare. De kan lösgöra sig från sin fysiska kropp och färdas i drömmarnas värld för att finna kunskap eller samtala med andra individer över stora avstånd. Arnoriterna är vida kända för att vara mycket skickliga drömvandrare. Det finns de som t.o.m. hävdar att Arnoriterna har lärt sig att styra andra individer genom drömmarna.

Båda de ovan nämnda magiformerna är accepterade i samhället och ses som en naturlig del av det. Ingen skulle komma på frågan att ifrågasätta en person för att den har en gåva från gudarna eller kan tyda framtiden genom drömmar. Annat är det med de som utövar den vilda magin.

Den vilda magin kan man säga är en rest av den magi som fick världarna på fall i det krig som stod mellan humanoiderna och Arkonterna. Magin flödar i strömmar genom den fysiska världen, dessa strömmar kallas av utövarna för Magins vindar. Dessa vindar förekommer i större antal vid vissa punkter, ofta där skiljelinjen mellan den fysiska världen och gränslandet är svag. En del hävdar att vindarna har sitt ursprung i gränslandets otämjda och kaotiska existens.

Att bruka magi handlar om att lära sig styra och kontrollera dessa vindar. Det är en mycket svår konst och kan många gånger kräva ett högt pris av den som försöker. Krafterna är svårhanterliga och opålitliga. För den som lyckas väntar dock rika belöningar i form av makt och kunskap.

Det resterande samhället ser dock inte på dessa magiker med blida ögon och om de avslöjas kan de inte förvänta sig att man kommer att visa någon nåd. Då de är lika fruktade som hatade så brukar det hela sluta med att kroppen styckas i fem delar och begravs på olika platser. Allt för att undvika att magikern skall återuppstå från de döda. Vilket enligt folktron är mycket vanligt förekommande.

torsdag 28 oktober 2010

Ankh-Bathor - Landet


Den Etrakiska världen har, som jag nämnt tidigare, förekommit i ett antal upplagor. Nu när jag har fått en version av världen som känns definitiv så börjar det bli dags att fylla på med kartor över diverse områden i mer noggrann skala. Det första området som jag kände att jag ville kartlägga var landet Ankh-Bathor. Tillsammans med Etrakiska kejsardömet så hör det till de tidigaste idéerna i världen. Från början bestod den Etrakiska världen av det Etrakiska kejsardömet samt en uråldrig stad vid namn Ankh-Bathor som låg som i dess centrum. En stad som hade full kontroll över handeln mellan öst och väst tack vare sitt gynnsamma läge. Från dessa två grundstenar har resten av av världen skulpterats.

Ankh-Bathor var ursprungligen en del av det Etrakiska kejsardömet, men bröt sig loss då stora delar av Kejsardömet imploderade från yttre tryck och inre korruption. Staden har alltid haft ett stort inflytande pga sitt läge, och även då den låg under Etrakisk kontroll så hade den ett stort mått av eget styre.

Idag sträcker sig landet Ankh-Bathor drygt tjugo mil från norr till söder. I norr gränsar landet mot ett flertal mindre stater som ligger i det område som kallas gränsdömena. Gränsdömena består av ett antal mindre furstendömen som ofta käblar inbördes. De styrande i Ankh-Bathor ser dem som en buffertzon gentemot Krug och Armadien och av den anledningen så kan furstendömena ofta räkna med generösa handelsavtal och ekonomiskt stöd från sin södra granne.

I söder gränsar Ankh-Bathor mot sin långt större granne och tidigare herre Sydetrakiska kejsardömet. Kejsardömet ser officiellt fortfarande Ankh-Bathor som sitt territorium och mindre gränsuppgörelser mellan länderna förekommer. Det Sydetrakiska kejsardömet lider dock av inre splittring, korruption och en svag kejsare, så för tillfället kan folket i Ankh-Bathor sova lugnt om natten.

Med kartan har jag försökt att knyta an till den stil som världskartan är ritad i. Även om vissa förändringar var nödvändiga då vi rör oss i ett mer närliggande perspektiv

måndag 18 oktober 2010

Efter undergången - Människans tidsålder

Men allt stod inte rätt till med skapelsen. Portarna in till gränslandet och drömvärlden stod öppna och obevakade. Varelser som aldrig varit menade att vandra i Arkonternas sju världar svärmade in och ställde till med förödelse och död. Hela skapelsen hotade att rämna och med den vad som fanns kvar av Elimo – den ursprungliga skapelsen.


Ljusfolket, skapat av gudarnas fader och moder, som sedan begynnelsen levt i det som var kvar av Elimo, den ursprungliga världen, långt bortom ond bråd död och sorger tvingades nu lämna sin värld. För att rädda sitt kära Elimo blev ljusfolket tvungna att anta fysisk form i Arkonternas bleka skapelsekopior. Till dessa sargade och förstörda världar i ruiner kom ljusfolket likt skinande stjärnor i nattmörkret. Synen de möttes av fyllde dem dock med sorg och förtvivlan. Likt gudar vandrade de i världarna och helade de sår som hotade Elimos fortsatta existens. De stängde de portar till det inre gränslandet som Arkonternas humanoider hade öppnat och vars blotta existens nu hotade hela skapelsen. Länge arbetade de oförtrutet vidare för att rädda den värld till vilken de aldrig skulle kunna återvända och i skuggan av deras ljus började de humanoida släkterna att åter resa sig och då särskilt en av dem - Människan.


Av de sju humanoida raser som skapats av Arkonterna skulle det visa sig att ingen hade samma instinkt för överlevnad som Människan. I alla världar dit hon spridit sig kom hon nu att dominera utvecklingen för all framtid. De övriga raserna skulle fortfarande finnas kvar men de kom alla att leva i en mer eller mindre tynande tillvaro vid sidan av människan. I vissa fall intellektuellt och i andra fall till antal.


Men för varje dag som gick försvagades ljusfolkets krafter. Ty de gav av sin kraft och sitt liv för att rädda Arkonternas världar och på så sätt rädda Elimo. Till sist kom de alla att försvinna och bli en del i skapelsen. Kanske kom de slutligen åter till Elimo. Deras avkomma kom dock att leva kvar i den värld som de så modigt räddat. Dessa halvgudar kallade sig själva för ljusfolket men deras kraft var blott en svag skugga av vad deras förfäder hade kunnat utöva.


Världen var nu vild, otämjd och hård. För människorna och de andra humanoiderna började en svår klättring från stegens nedersta steg tillbaka till toppen. Ljusfolket beundrade dock människans förmåga till anpassning och överlevnad, vilken fick dem att skilja sig från alla andra raser som befolkade världen. De tilltalades av deras inställsamma ord och kunskapshunger. Flera ljusfolk slog sig ner i människornas närhet smickrade av den tillbedjan och vördnad de förärades. Människan hade funnit en mäktig allierad och sakta började deras riken att blomstra. Men människans hunger efter mer kunskap är omättlig och snart insåg ljusfolket att de höll på att göra samma misstag som arkonterna en gång gjort. Så de lämnade människans länder för att aldrig återvända. En del säger att de tog sin tillflykt till gränslandet andra att de fortfarande dväljs någonstans i världen långt från människornas riken. Än idag lever ljusfolket kvar som minnen och legender i människornas sagor.