En värld tar form

Då den Etrakiska världen började ta form i mina tankar så var det främst två platser som materialiserade sig. Det Etrakiska kejsardömet samt staden Ankh Bathor. Till en början bestod världen endast av ett väldigt kejsardöme som hade lagt alla andra städer och länder under sig med hjälp av krig, mutor och hot. Med tiden började dock synen på världen att allt mer nyanseras. Utöver Det Etrakiska kejsardömet började flera namn på länder att dyka upp, som Perlago, Arnor, Armadien. Länder som på något sätt måste relateras till Kejsardömet och dess historia.

Staden Ankh Bathor som till en början hade varit Etrakiska kejsardömets kronjuvel och huvudsäte började i tankarna mer och mer florera som en fristad, ett eget rike. Staden ligger som ett nav på en smal landremsa som knyter samman de norra och södra kontinenterna i världen. Denna placering har genom tiden skapat enorma rikedomar i staden och gett dem kontroll över handeln mellan öst och väst. Jag börjar tänka mig Ankh-Bathor som ett slags Konstantinopel i fantasytappning.

Vid den här tiden hade jag fortfarande idéer om att försöka sätta ihop min gamla rollspelsgrupp och då använda mig av den Etrakiska världen som spelvärld. Eftersom speltillfället med stor sannolikhet inte skulle vara mer än en helg så behövde jag begränsa området där äventyret skulle utspelas. Jag behövde ett område som inte var alltför stort och som låg avsides från resterande del av världen. Vid denna version av världen fanns det i de norra delarna av världen ett rike vid namn Nordhem, eller Nordheim beroende på vilken version av dokumentet man läser. Ett rike som hade bildats av krigströtta invånare från södern som emigrerade norrut för att starta om på nytt. Efter ett antal år hittar man guld i bergen öster om riket och tillströmningen av lyckosökare söderifrån tilltar.En perfekt plats för ett äventyr helt sonika.

Här i Nordhem börjar de mer vitala delarna av den Etrakiska världen att konkretiseras. Tankar kring skapelsen, människornas historia, gudarnas krig, raser, gränslandet, de sju världarna m.m. Alla de pusselbitar som tillsammans bildar det som idag är det universum som utgör den Etrakiska världen tar nu form.

Någon gång i den vevan inser jag dock att det aldrig kommer bli någon rollspelsvärld av det jag har skapat och i samma andetag blir Nordhem överflödigt. Länderna i söder med Ankh-Bathor i spetsen lockar för mycket. Det är där jag vill upptäcka den värld jag har skapat, bland tinnar och torn, trånga gränder, smutsiga förorter, mörka katakomber, politiska intriger och djärva äventyrare.

De tre dominerande raserna

Den Etrakiska världen är en mörk fantasyvärld som främst befolkas av människor, vanliga människor som till utseendet ser ut som du och jag. Dvärgar, Alver, Orcher, Troll och dylika varelser är endast fantasifigurer som på sin höjd förekommer i barnens kvällssagor.

Anledningen till att jag har valt att exkludera dessa mer tolkienska varelser är den att jag inte på något sätt känner att de hör hemma i den värld jag har skapat. I ett tidigt stadie befolkades vissa delar av världen av troll, men de kom med tiden att förvanskas och transformeras till det som idag är Traler. En mer primitivt människoliknande ras som vida överträffar människan i styrka och uthållighet. De är stora till växten med väldiga armar som hänger ner till knäna. Deras ansikten domineras av en kraftig näsa samt en bred mun och deras ögon är små och tillbakasjunkna. Men det Tralerna har i fysik saknar de i organisationsförmåga. De är ofta oorganiserad, slåss sinsemellan och behärskar endast mer primitiv teknik. Av den anledningen är de sedan länga förslavade av den dominierande människorasen och utnyttjas brutalt vid gruvdrift, kampspel eller andra former av fysiskt arbete. De är också populär som vakter bland de fattigare delarna av befolkningen. Enligt gamla lagar är det dock strängeligen förbjudet att utrusta Traler med vapen eller rustningar av stål, vilket dock inte alltid efterlevs i de trängre och mörkare delarna av städernas gytter. Ordet Tral kommer från gammel-Etrakiska, vilket idag endast talas av den övre eliten inom samhället, och betyder helt sonika slav.

Utöver människor och Traler befolkas världen även av ett folkslag som själva kallar sig Arnorier. Av människorna kallas de ofta mer föraktfullt för "ansiktslösa" eller "träansikten". Arnorierna befolkar den östliga ön Arnor strax söder om länderna Karpanien och Haram. De är längre än den genomsnittlige människan men mer späda till det yttre. Deras rörelsemönster är sävligt men följsamt och på händerna saknas lillfingret. I ansiktet saknas ögon samt näsa, endast två små hål märker ut vart en näsa borde ha suttit. Munnen saknar läppar och tänderna är spetsiga som på ett rovdjur. Ett anlete som med största säkerhet väcker anstöt hos vanligt folk, därför går det alltid omkring iklädda en färggrant målad trämask med motiv föreställande en man eller kvinna i dess ungdoms dagar.

Välkommen till den Etrakiska världen!

Hej och välkommen till min blogg om den Etrakiska världen. En Fantasyvärld som under lång tid har existerat på en del lösryckta papper, äldre handritade kartor och mer eller mindre förvirrade och röriga tankar i mitt huvud. Världen har än så länge inte haft någon fast struktur och händelser, platser, riken samt flora och fauna har många gånger ändrat skepnad under resans gång.

Min förhoppning med bloggen är att konkretisera en del av de tankar och idéer som jag har kring världen. Ofta är det först när man börjar sätta saker och ting på pränt som alla lösa trådar och idéer går att knyta samman till någon slags helhet som ter sig någorlunda logisk.

Varför sitter man då hemma på sitt loft och skapar en värld, och vad ska man göra med den? I mitt fall rör det sig om ett intresse att tänka ur alternativa verkligheter, att ha ett eget forum där man kan låta sina tankar fritt få husera utan krav på vad som är rätt eller riktigt. Redan på den tiden då jag läste Tolkiens böcker som 12 åring och spelade rollspel om kvällarna så skapade jag små världar. Egentligen kan man säga att Etrakien består av stoft från ett otal världar som kasserats på vägen, där russinen i kakan har plockats med till nästa skapelse osv. Alla dessa delar från tidigare alster har slutligen i mer eller mindre modifierad form dragit sitt strå till det som idag är den Etrakiska världen.

Så vad gör man slutligen med sin skapelse? Egentligen så har slutmålet i sig ingen betydelse utan det är själva skaparprocessen som för mig är det viktiga. Från början så var tanken att samla ihop mina gamla rollspelsvänner och spela en kampanj över en helg, men idag är den tanken sedan länge lagd på hyllan. Numera finns egentligen inget slutmål förutom att kanske en dag ha tid att skriva en novell som utspelar sig i den Etrakiska världen.