Skapelsen

I begynnelsen fanns bara drömmarna, otämjda, vackra och oändliga.

Ur drömmarna matrealiserade sig altets skapare, gudarnas fader och moder. Han tämjde drömmarna, red på dess vindar likt en fågel på havets bris och skapade världen. Ty sådan var hans makt att han ur intet kunde forma drömmarna efter eget behag och sinne. Forma dem till levande ting, ge dem liv, själ och mening. Han skapade Elimo, den ursprungliga världen, alla tings föregångare.

Först skapade han sju väsen att hjälpa honom i sitt verk, och gav dem namnet Arkonter. Därefter skapade han ljusfolket och gav dem Elimo att leva i. Men ljusfolket kände sig ensamma, ty i världen levde bara de allena. Gudarnas fader och moder skapade då djur, växter och varelser och befolkade världen med dem. När Altets skapare var färdig med sitt verk skådade han det och kände lycka och harmoni.

Men altets skapare var trött och hans krafter små efter denna prestation. Arkonterna såg med avund på vad gudarnas fader och moder hade skapat och deras sinnen mörknade. Tillsammans dräpte de altets skapare och styckade hans kropp i sju delar. Av varje del skapade så Arkonterna en värld åt sig själva att styra.

Men Arkonterna kunde inte skapa något nytt utan endast kopiera och förenkla det gudarnas fader och moder en gång skapat. Ständigt sneglade de på den ursprungliga skapelsen, Elimo, som med sin perfektion och skönhet ut i minsta detalj ständigt retade dem. Ty Arkonternas kunskap och färdighet var intet mot skaparens. Sakta närde de sina egna skapelser med Elimos härlighet. Göt liv i sina sju världar på bekostnad av den enda som förtvinade likt en blomma som berövats sitt vatten för att slutligen vissna och endast finnas kvar i drömmarna.


- Skapelsen enligt Thomas Avfällingens svarta bok