Den Etrakiska världen 2.0

Den Etrakiska världen har existerat i nästan tio år. Under den tiden har den genomgått ett flertal förändringar och förbättringar. De flesta versioner har alltid börjat med en karta. En del mer detaljerade, andra av det mer skissartade slaget. I bloggen publicerade jag tidigare det som jag trodde skulle vara den slutliga versionen av världen, men även denna gång skulle det visa sig att så inte var fallet. Efter att ha utvecklat världen vidare så kände jag att den tidigare kartan begränsade historien. Jag fick det helt enkelt inte att gå ihop. Dags att rita en ny.

För att sammanfatta det hela i lite korta drag så får vi börja med att se tillbaka på den Etrakiska världens historia. Idén med världen är den att de tidigare dominerande makterna Etrakiska kejsardömet och det Arnoriska rikets intressesfärer kolliderade, vilket ledde till ett långvarigt krig staterna emellan. Detta i sin tur försvagade dem båda till sådan grad att barbarstammar från norr kunde tränga in i rikena och där skapa kaos och ond bråd död. Som ett resultat av detta tappar båda rikena sin maktställning och ett flertal fristående länder bildas ur de gamla provinserna. Det Etrakiska kejsardömet och Arnor försvagas kraftigt och hade det inte varit för Ankh-Bathors murar hade med stor sannolikhet det Etrakiska kejsardömet upphört att existera. Det som räddar Arnor är det faktum att dess huvudcentra är belagt på en ö.

För att barbarinvasionen skulle kännas realistisk så var jag tvungen att lätta upp den norra bergskedjan, så att Barbarerna skulle kunna ta sig in i riket på ett trovärdigt sätt. Vidare ville jag vidga avståndet mellan Arnor och Etrakiska rikets maktcentra, vilket ligger i den västra delen av Etrakiska sjön. Detta för att ge båda rikena det spelrum som behövdes.

I väster har jag lagt till en ny kontinent, de två större öarna från första kartan är borta. Jag ville här skapa ett nytt område dit krigströtta, oliktänkande och förföljda människor tagit sin tillflykt. Lite som ett tidigt Nordamerika i vår värld. Jag vidgade också avståndet mellan kontinenterna för att på så vis förhindra den “gamla” världens inflytande. I havet mellan de två kontinenterna ligger ön Perlago, som även besitter vissa landområden i den västra kontinenten. Dess inflytande i väster är stort och deras starka flotta utgör ett gott skydd mot försök till imperialistiska tendenser i den gamla världen.

Världen jag utvecklar utspelar sig ca 150 år efter att Etrakiska kejsardömet och Arnor tappade sin maktställning. De nya riken som då bildades har stabiliserats men de gamla stormakterna har slickat sina sår under lång tid och vill åter vara de maktcentran som håller i taktpinnen, även om de av olika anledningar fortfarande har svårt att göra just det. I väster har Perlago bokstavligen seglat upp som en av de mer inflyelserika krafterna och relationerna mellan den “gamla” och “nya” världen är förhållandevis spänt.

Efter undergången - Människans tidsålder

Men allt stod inte rätt till med skapelsen. Portarna in till gränslandet och drömvärlden stod öppna och obevakade. Varelser som aldrig varit menade att vandra i Arkonternas sju världar svärmade in och ställde till med förödelse och död. Hela skapelsen hotade att rämna och med den vad som fanns kvar av Elimo – den ursprungliga skapelsen.

Ljusfolket, skapat av gudarnas fader och moder, som sedan begynnelsen levt i det som var kvar av Elimo, den ursprungliga världen, långt bortom ond bråd död och sorger tvingades nu lämna sin värld. För att rädda sitt kära Elimo blev ljusfolket tvungna att anta fysisk form i Arkonternas bleka skapelsekopior. Till dessa sargade och förstörda världar i ruiner kom ljusfolket likt skinande stjärnor i nattmörkret. Synen de möttes av fyllde dem dock med sorg och förtvivlan. Likt gudar vandrade de i världarna och helade de sår som hotade Elimos fortsatta existens. De stängde de portar till det inre gränslandet som Arkonternas humanoider hade öppnat och vars blotta existens nu hotade hela skapelsen. Länge arbetade de oförtrutet vidare för att rädda den värld till vilken de aldrig skulle kunna återvända och i skuggan av deras ljus började de humanoida släkterna att åter resa sig och då särskilt en av dem - Människan.

Av de sju humanoida raser som skapats av Arkonterna skulle det visa sig att ingen hade samma instinkt för överlevnad som Människan. I alla världar dit hon spridit sig kom hon nu att dominera utvecklingen för all framtid. De övriga raserna skulle fortfarande finnas kvar men de kom alla att leva i en mer eller mindre tynande tillvaro vid sidan av människan. I vissa fall intellektuellt och i andra fall till antal.

Men för varje dag som gick försvagades ljusfolkets krafter. Ty de gav av sin kraft och sitt liv för att rädda Arkonternas världar och på så sätt rädda Elimo. Till sist kom de alla att försvinna och bli en del i skapelsen. Kanske kom de slutligen åter till Elimo. Deras avkomma kom dock att leva kvar i den värld som de så modigt räddat. Dessa halvgudar kallade sig själva för ljusfolket men deras kraft var blott en svag skugga av vad deras förfäder hade kunnat utöva.

Världen var nu vild, otämjd och hård. För människorna och de andra humanoiderna började en svår klättring från stegens nedersta steg tillbaka till toppen. Ljusfolket beundrade dock människans förmåga till anpassning och överlevnad, vilken fick dem att skilja sig från alla andra raser som befolkade världen. De tilltalades av deras inställsamma ord och kunskapshunger. Flera ljusfolk slog sig ner i människornas närhet smickrade av den tillbedjan och vördnad de förärades. Människan hade funnit en mäktig allierad och sakta började deras riken att blomstra. Men människans hunger efter mer kunskap är omättlig och snart insåg ljusfolket att de höll på att göra samma misstag som arkonterna en gång gjort. Så de lämnade människans länder för att aldrig återvända. En del säger att de tog sin tillflykt till gränslandet andra att de fortfarande dväljs någonstans i världen långt från människornas riken. Än idag lever ljusfolket kvar som minnen och legender i människornas sagor.

Civilisationens undergång och Arkonternas fall

Arkonternas stoltaste skapelse var de humanoida varelser som de skapat till sin egen avbild, likt gudarnas fader en gång skapade ljusfolket till sin. Men likt dem själva var humanoidernas hunger efter makt och kunskap outtömlig. De såg vad Arkonterna kunde uträtta och drömde om att själva kunna utföra liknande dåd. Arkonterna smickrades av deras tillbedjan och lismande ord. Sakta men säkert började den civilisation som de hade skapat glida dem ur fingrarna.

Genom att utnyttja det gränsland som Arkonterna skapat för att hålla skapelsen samman lyckades humanoiderna skapa vägar mellan de fysiska världarna. Information, kultur och kunskap började spridas i allt snabbare tempo. Kunskaper som om de kombinerades med varandra på allvar började hota Arkonternas existens. Arkonterna förstod nu att de riskerade att förlora makten över sin egen skapelse. För att återvinna den makt de förlorat försökte Arkonterna skrämma humanoiderna till lydnad. Dessa började nu se Arkonterna som ett hot och rustade för krig - gudarnas krig tog sin början.

Arkonterna hade dock än en gång överskattat sin egen förmåga och underskattat sin skapelses. Det krig som de trodde att de enkelt skulle vinna kom att vara i två hundra år. Under dessa år krossades slutligen de humanoida civilisationerna fullständigt men till priset av att Arkonterna förlorade sin gudomliga kraft. Den värld de en gång hade skapat låg nu i ruiner och de själva var reducerade till kraftlösa varelser som likt skadade djur drog sig undan för att slicka sina sår och invänta ödets val, att få leva eller dö.

Världens uppbyggnad

Jag har under lång tid försökt bygga upp ett universum i vilket den Etrakiska världen huserar. En slags metafysisk konstruktion över hur saker och ting hör ihop. Vad händer när man dör?, hur uppstår gudar?, hur uppstod världen? Mina tankar så långt kan sammanfattas som följer.

Det Etrakiska universumet består av sju olika parallella världar där varje värld i begynnelsen skapades av en av de sju Arkonterna. Dessa sju världar utgör den fysiska världen, vilka alla egentligen är en skral och dålig kopia av den ursprungliga värld som Arkonterna plundrade för att kunna gjuta liv i sina egna skapelser. Den ursprungliga världen finns idag kvar som ett minne dit vi reser i våra drömmar, en slags mental värld. Det är också här som nya gudar skapas, demoner (mardrömmar) huserar och dödsrikenas portar står på glänt. Varje individ eller varelse i någon av de sju av Arkonterna skapade världarna existerar dels i den fysiska världen och dels i den mentala. Då den fysiska kroppen dör så försvinner kopplingen mellan de fysiska och mentala kropparna. Ett sådant tillstånd innebär att man helt sonika inte längre kan kontrollera sin fysiska kropp, vilket leder till att individen i den fysiska världen upplevs som död. För den mentala kroppen återstår att finna ro i något av dödsrikena eller att spridas med drömvindarna, vilket resulterar i individens slutgiltiga och fullständiga utplåning.

Men då Arkonterna skapade sina kopior till världar genom att parasitera på den ursprungliga (mentala) världen började de lagar som höll skapelsen samman att rämna. För att inte hela skapelsen skulle gå om intet fick Arkonterna lappa och laga så gott de kunde. Efter hårt och ihärdigt arbete kunde de dock åter balansera skapelsen så att den höll samman, men till priset av att Gränslandet uppstod. Gränslandet är kittet mellan alla de fysiska världarna och den mentala världen. Hit kan varelser från både den mentala och den fysiska världen resa, om man vet hur man gör. När Arkonterna skapade Gränslandet för att rädda hela skapelsen så öppnade man också en möjlighet att färdas mellan de olika fysiska världarna, något de själva inte hade räknat med. Denna till synes harmlösa möjlighet kom dock att i slutändan leda till Arkonternas fall.

Skapelsen

I begynnelsen fanns bara drömmarna, otämjda, vackra och oändliga.

Ur drömmarna matrealiserade sig altets skapare, gudarnas fader och moder. Han tämjde drömmarna, red på dess vindar likt en fågel på havets bris och skapade världen. Ty sådan var hans makt att han ur intet kunde forma drömmarna efter eget behag och sinne. Forma dem till levande ting, ge dem liv, själ och mening. Han skapade Elimo, den ursprungliga världen, alla tings föregångare.

Först skapade han sju väsen att hjälpa honom i sitt verk, och gav dem namnet Arkonter. Därefter skapade han ljusfolket och gav dem Elimo att leva i. Men ljusfolket kände sig ensamma, ty i världen levde bara de allena. Gudarnas fader och moder skapade då djur, växter och varelser och befolkade världen med dem. När Altets skapare var färdig med sitt verk skådade han det och kände lycka och harmoni.

Men altets skapare var trött och hans krafter små efter denna prestation. Arkonterna såg med avund på vad gudarnas fader och moder hade skapat och deras sinnen mörknade. Tillsammans dräpte de altets skapare och styckade hans kropp i sju delar. Av varje del skapade så Arkonterna en värld åt sig själva att styra.

Men Arkonterna kunde inte skapa något nytt utan endast kopiera och förenkla det gudarnas fader och moder en gång skapat. Ständigt sneglade de på den ursprungliga skapelsen, Elimo, som med sin perfektion och skönhet ut i minsta detalj ständigt retade dem. Ty Arkonternas kunskap och färdighet var intet mot skaparens. Sakta närde de sina egna skapelser med Elimos härlighet. Göt liv i sina sju världar på bekostnad av den enda som förtvinade likt en blomma som berövats sitt vatten för att slutligen vissna och endast finnas kvar i drömmarna.


- Skapelsen enligt Thomas Avfällingens svarta bok