Drakonia

Världskartor är något som alltid har fascinerat mig. Fortfarande så är kartan det första Jag slår upp i en ny fantasybok. En fantasybok utan karta känns ungefär som en fågel utan vingar, den kommer aldrig att flyga och nå de högre höjderna. Så nu när min karta över den Etrakiska världen är färdig för andra gången känns det bra att det finns sex världar till att rita. Jag kan ju inte rita om Etrakien varje gång som lusten att skapa en världskarta tränger på.

Så möt Drakonia en av de sju världarna i mitt universum. Drakonia var ursprungligen Drakonernas hem, en humanoid ras med ett drakliknande utseende som var väl bevandrade i magi och drömtydning. Likväl som det finns sju världar, alla skapade av en av de sju Arkonterna finns det också sju humanoida raser, en ras för varje värld. Efter att gudarnas krig slutade i katastrof för alla inblandade kom det att visa sig att människan var den livskraftigaste av alla de humanoida raserna, varför det också är människan som idag dominerar alla världar.

Men nu tillbaka till Drakonerna. Drakonerna var den ras som upptäckte sprickan mellan den fysiska världen och drömvärlden. En spricka som ledde till gränslandet och som möjliggjorde resor mellan de olika världarna. Det var Drakonerna som byggde upp det nätverk av säkra passager världarna mellan som sedan kom att nyttjas av alla humanoida raser. Kunskapen om gränslandet och byggandet av passagerna kom att ge Drakonerna en särställning bland de humanoida raserna och deras rikedom och makt kom att bli enorm. Drakonernas stora svaghet var dock reproduktionen En Drakon kan leva mycket länge, långt längre än övriga humanoida raser. Av den anledningen är deras reproduktionstakt mycket låg. När Gudarnas krig slutade med en katastrof som ledde till båda gudars och imperiers undergång kom Drakonernas antal att minska drastiskt. En minskning som de aldrig kom att hämta sig från. Idag dominerar människan Drakonia, så som hon dominerar alla världar. Drakonerna har förvandlats till myter och legender som människan förtäljer om vid lägerelden eller som sagor för barnen när de är små. Men det sägs att det fortfarande finns en spillra kvar av detta folk, i avlägsna trakter bland ruinerna till sitt folks en gång så stolta städer.

Världen Drakonia i sig är hårt ärrat av förödelsen som skedde under slutfasen av gudarnas krig. Temperaturen är väldigt hög och perioder av torka bryts ofta av perioder med ihållande regn. De inre delarna av världen är en enda stor öken med brännande hetta som enda sällskap. Vid kusterna blomstrar dock flora och fauna och klimatet har gett upphov till ett flertal regnskogar. På slätterna där emellan har ett flertal civilisationer vuxit fram. Livet här kan ändå beskrivas som gott. Man behärskar bevattningstekniker vilket möjliggjör odling trots torkan och vid regnperioderna är det framförallt fisk som är huvudfödan.

Den Etrakiska världen 2.0

Den Etrakiska världen har existerat i nästan tio år. Under den tiden har den genomgått ett flertal förändringar och förbättringar. De flesta versioner har alltid börjat med en karta. En del mer detaljerade, andra av det mer skissartade slaget. I bloggen publicerade jag tidigare det som jag trodde skulle vara den slutliga versionen av världen, men även denna gång skulle det visa sig att så inte var fallet. Efter att ha utvecklat världen vidare så kände jag att den tidigare kartan begränsade historien. Jag fick det helt enkelt inte att gå ihop. Dags att rita en ny.

För att sammanfatta det hela i lite korta drag så får vi börja med att se tillbaka på den Etrakiska världens historia. Idén med världen är den att de tidigare dominerande makterna Etrakiska kejsardömet och det Arnoriska rikets intressesfärer kolliderade, vilket ledde till ett långvarigt krig staterna emellan. Detta i sin tur försvagade dem båda till sådan grad att barbarstammar från norr kunde tränga in i rikena och där skapa kaos och ond bråd död. Som ett resultat av detta tappar båda rikena sin maktställning och ett flertal fristående länder bildas ur de gamla provinserna. Det Etrakiska kejsardömet och Arnor försvagas kraftigt och hade det inte varit för Ankh-Bathors murar hade med stor sannolikhet det Etrakiska kejsardömet upphört att existera. Det som räddar Arnor är det faktum att dess huvudcentra är belagt på en ö.

För att barbarinvasionen skulle kännas realistisk så var jag tvungen att lätta upp den norra bergskedjan, så att Barbarerna skulle kunna ta sig in i riket på ett trovärdigt sätt. Vidare ville jag vidga avståndet mellan Arnor och Etrakiska rikets maktcentra, vilket ligger i den västra delen av Etrakiska sjön. Detta för att ge båda rikena det spelrum som behövdes.

I väster har jag lagt till en ny kontinent, de två större öarna från första kartan är borta. Jag ville här skapa ett nytt område dit krigströtta, oliktänkande och förföljda människor tagit sin tillflykt. Lite som ett tidigt Nordamerika i vår värld. Jag vidgade också avståndet mellan kontinenterna för att på så vis förhindra den “gamla” världens inflytande. I havet mellan de två kontinenterna ligger ön Perlago, som även besitter vissa landområden i den västra kontinenten. Dess inflytande i väster är stort och deras starka flotta utgör ett gott skydd mot försök till imperialistiska tendenser i den gamla världen.

Världen jag utvecklar utspelar sig ca 150 år efter att Etrakiska kejsardömet och Arnor tappade sin maktställning. De nya riken som då bildades har stabiliserats men de gamla stormakterna har slickat sina sår under lång tid och vill åter vara de maktcentran som håller i taktpinnen, även om de av olika anledningar fortfarande har svårt att göra just det. I väster har Perlago bokstavligen seglat upp som en av de mer inflyelserika krafterna och relationerna mellan den “gamla” och “nya” världen är förhållandevis spänt.

Språk i den Etrakiska världen

Vilka språk talas i en fantasyvärld? Jag har funderat en del kring språk och språks betydelse för den Etrakiska världen. Vilka språk talas egentligen? Som tydligt framgår av kartan över världen så består den av ett antal länder som har mer eller mindre kontakt med varandra. Det känns inte realistiskt att alla skulle tala samma språk, utan med all säkerhet så har olika språk, liksom i vår egen värld, uppstått på olika platser.
Men hur diversifierad är den Etrakiska världen då det kommer till språk?

Om man ser historiskt på världen så fanns det två riken som under lång tid dominerade de centrala delarna av civilisationen kring Etrakiska sjön. Det var det Etrakiska kejsardömmet i väster och Arnor i öster. Dessa länders språk kom att bli det etablerade ”administrationsspråket” i de erövrade länderna. Det vill säga det språk på vilket man dokumenterade skatt, folkbokföring, historiska händelser etc. Det språk som till en början talades av eliten kom så småningom att tränga ner allt längre ner i de sociala strukturerna. Man kan se språken som Latinet i vår värld.
Efter att de båda rikena förlorat sin dominans över världen kom dock språken att leva kvar i de gamla provinserna. Även om språken lokaliserades och inhemska ord blandades in så kom tillräckligt mycket av de ursprungliga språkdelarna att bestå så att man kan göra sig förstådd över gränserna.

Idag är det Etrakiska språket det dominerande då det även har spritt sig till de västliga delarna av världen. Mycket tack vare att Ankh-Bathor tidigare var en del av det Etrakiska Kejsardömet. I de östra delarna är dock Arnoritiskan dominerande, även om man här också kan göra sig förstådd på Etrakiska i de större städerna.

Som kuriosa kan också nämnas att det bland societeten i det Etrakiska Kejsardömet talas en variant av Etrakiskan som kallas gammaletrakiska. Gammaletrakiska är en ålderdomlig variant av Etrakiskan som använder en större del äldre uttryck, vilket gör att gemene man kan ha svårt att förstå vad som sägs. Denna trend, att tala gammaletrakiska, har också spridit sig till de mer belevade i övriga länder och idag anses man vara finare ju mer ålderdomligt man kan tala. Om ingen förstår vad man har sagt, men man har uttryckt sig rätt enligt ålderdomliga grammatiska regler, så har man inom vissa kretsar vunnit stort i prestige och respekt.

Gammelmarker

Det finns platser i världen där oförklarliga saker tycks inträffa, saker som vanligt folk inte kan förklara på annat sätt än med att platsen är förhäxad. På dessa platser kan du ofta finna lämningar från svunna tider och glömda riken. Av den anledningen kallas de i vardagligt tal för "gammelmarker". Dessa gammelmarker kan bestå av ett gammalt kummel, en ruin eller i vissa fall hela städer som legat övergivna i årtusenden. I många fall är platserna bara lokalt kända av de som bor i närheten. Det finns kanske en sägen om den gamla eken vid kummelgläntan som sägs kunna vakna till liv vid fullmåne. I andra fall är platserna vitt kända, i dessa fall rör det sig ofta om större drabbade områden. Det kan t.ex vara resterna av en gammal stad, hamn eller ett slagfält från svunna tider. Dessa platser kan i många fall locka till sig lycksökare som hoppas på att kunna göra snabba pengar genom att finna gamla artefakter, pengar eller lyxföremål. Saker som inte kan tillverkas med rådande kunskaper och av den anledningen tingar ett högt pris på marknaden.

Den egentliga hemligheten med gammelmarkerna är att det är platser där gränsen mellan dröm och verklighet har börjat brista. Platser där skapelsen fortfarande int har läkt sedan gudarnas krig. Många gånger yttrar detta sig genom att oförklariga ljussken eller händelser kan inträffa, som att ett gammalt träd tycks vakna till liv. Då den fysiska världen här är skör kan gränslandet komma att lysa igenom den tunna verklighetens hinna. Det gör att folk ser saker som inte finns i vår värld, huset som låg i ruiner kan plötsligt tyckas vara helt och i brukbart skick. Att huset inte existerar i den fysiska världen betyder dock inte att det är mindre verkligt för den som upplever det. Huset existerar i allra högsta grad i gränslandet. För ett ögonblick kan en person här ta klivet över i gränslandet för att sedan träda tillbaka till den fysiska världen. Man skall dock ta i beaktande att det kan vara lätt att gå vilse i gränsen mellan verklighet och gränsland. Om oturen eller oförsiktigheten är framme kan det mycket väl vara så att den tillfälliga sprickan, och med det passagen till den verkliga världen, sluter sig.

Magi

Jag har funderat en hel del kring magi i den Etrakiska världen. Som jag ser det så är ingen fanstasyvärld komplett utan att det i världen existerar magi av något slag. Frågan blir snarare i vilken mängd den existerar. Som det har framgått av tidigare inlägg så har magi historiskt sett varit relativt vanligt i den Etrakiska världen. Utan magins hjälp hade aldrig de humanoida raserna kunnat stå upp mot Arkonterna på det sätt som skedde. Men jag tänkte mig ingen "high fantasy" värld med mängder av magi då jag började fundera kring den Etrakiska världen. Snarare en grå, skitig värld där magi spelar en ganska underordnad roll.

Efter att gudarnas krig har fått sin upplösning så kastades de humanoida raserna in i en negativ spiral av kunskapsförlust. Kuskaper som en gång tagits för givna kom att för alltid gå förlorade, som kunskapen om magi. Men bara för att man inte längre mindes hur man kontrollerade de magiska flödena i världen så betydde det inte att de försvann.

Men hur tänker jag mig då att magin fungerar i den Etrakiska världen? Till att börja med så skulle jag vilja dela in magin i tre delar, den religiöst baserade, den drömbaserade samt den vilda.

Den religiöst baserade magin är helt sonika magi som kanaliseras in i världen från gudarna via präster och prästinnor. Det vi skulle kalla för underverk i vår värld skulle en Etrakier kalla för gudagåvor. Vi talar inte här om magi som blixtrar och eldbollar som man kan skjuta mot fiender utan snarare om mer långsamt verkande företeelsser, som helande, renande, excorsism m.m.

Den andra magiformen är den drömbaserade. I den Etrakiska världen har drömmar stort inflytande. Många tror att man i drömmar kan läsa ut framtiden eller avläsa människors goda respektive onda aura. I varje stad finns det en eller flera drömtydare som säger sig kunna hjälpa den enskilde med svåra beslut, genom att tyda dennes drömmar eller aura.

Vidare finns det de som kallar sig drömvandrare. De kan lösgöra sig från sin fysiska kropp och färdas i drömmarnas värld för att finna kunskap eller samtala med andra individer över stora avstånd. Arnoriterna är vida kända för att vara mycket skickliga drömvandrare. Det finns de som t.o.m. hävdar att Arnoriterna har lärt sig att styra andra individer genom drömmarna.

Båda de ovan nämnda magiformerna är accepterade i samhället och ses som en naturlig del av det. Ingen skulle komma på frågan att ifrågasätta en person för att den har en gåva från gudarna eller kan tyda framtiden genom drömmar. Annat är det med de som utövar den vilda magin.

Den vilda magin kan man säga är en rest av den magi som fick världarna på fall i det krig som stod mellan humanoiderna och Arkonterna. Magin flödar i strömmar genom den fysiska världen, dessa strömmar kallas av utövarna för Magins vindar. Dessa vindar förekommer i större antal vid vissa punkter, ofta där skiljelinjen mellan den fysiska världen och gränslandet är svag. En del hävdar att vindarna har sitt ursprung i gränslandets otämjda och kaotiska existens.

Att bruka magi handlar om att lära sig styra och kontrollera dessa vindar. Det är en mycket svår konst och kan många gånger kräva ett högt pris av den som försöker. Krafterna är svårhanterliga och opålitliga. För den som lyckas väntar dock rika belöningar i form av makt och kunskap.

Det resterande samhället ser dock inte på dessa magiker med blida ögon och om de avslöjas kan de inte förvänta sig att man kommer att visa någon nåd. Då de är lika fruktade som hatade så brukar det hela sluta med att kroppen styckas i fem delar och begravs på olika platser. Allt för att undvika att magikern skall återuppstå från de döda. Vilket enligt folktron är mycket vanligt förekommande.

Ankh-Bathor - Landet

Den Etrakiska världen har, som jag nämnt tidigare, förekommit i ett antal upplagor. Nu när jag har fått en version av världen som känns definitiv så börjar det bli dags att fylla på med kartor över diverse områden i mer noggrann skala. Det första området som jag kände att jag ville kartlägga var landet Ankh-Bathor. Tillsammans med Etrakiska kejsardömet så hör det till de tidigaste idéerna i världen. Från början bestod den Etrakiska världen av det Etrakiska kejsardömet samt en uråldrig stad vid namn Ankh-Bathor som låg som i dess centrum. En stad som hade full kontroll över handeln mellan öst och väst tack vare sitt gynnsamma läge. Från dessa två grundstenar har resten av av världen skulpterats.

Ankh-Bathor var ursprungligen en del av det Etrakiska kejsardömet, men bröt sig loss då stora delar av Kejsardömet imploderade från yttre tryck och inre korruption. Staden har alltid haft ett stort inflytande pga sitt läge, och även då den låg under Etrakisk kontroll så hade den ett stort mått av eget styre.

Idag sträcker sig landet Ankh-Bathor drygt tjugo mil från norr till söder. I norr gränsar landet mot ett flertal mindre stater som ligger i det område som kallas gränsdömena. Gränsdömena består av ett antal mindre furstendömen som ofta käblar inbördes. De styrande i Ankh-Bathor ser dem som en buffertzon gentemot Krug och Armadien och av den anledningen så kan furstendömena ofta räkna med generösa handelsavtal och ekonomiskt stöd från sin södra granne.

I söder gränsar Ankh-Bathor mot sin långt större granne och tidigare herre Sydetrakiska kejsardömet. Kejsardömet ser officiellt fortfarande Ankh-Bathor som sitt territorium och mindre gränsuppgörelser mellan länderna förekommer. Det Sydetrakiska kejsardömet lider dock av inre splittring, korruption och en svag kejsare, så för tillfället kan folket i Ankh-Bathor sova lugnt om natten.

Med kartan har jag försökt att knyta an till den stil som världskartan är ritad i. Även om vissa förändringar var nödvändiga då vi rör oss i ett mer närliggande perspektiv

Efter undergången - Människans tidsålder

Men allt stod inte rätt till med skapelsen. Portarna in till gränslandet och drömvärlden stod öppna och obevakade. Varelser som aldrig varit menade att vandra i Arkonternas sju världar svärmade in och ställde till med förödelse och död. Hela skapelsen hotade att rämna och med den vad som fanns kvar av Elimo – den ursprungliga skapelsen.

Ljusfolket, skapat av gudarnas fader och moder, som sedan begynnelsen levt i det som var kvar av Elimo, den ursprungliga världen, långt bortom ond bråd död och sorger tvingades nu lämna sin värld. För att rädda sitt kära Elimo blev ljusfolket tvungna att anta fysisk form i Arkonternas bleka skapelsekopior. Till dessa sargade och förstörda världar i ruiner kom ljusfolket likt skinande stjärnor i nattmörkret. Synen de möttes av fyllde dem dock med sorg och förtvivlan. Likt gudar vandrade de i världarna och helade de sår som hotade Elimos fortsatta existens. De stängde de portar till det inre gränslandet som Arkonternas humanoider hade öppnat och vars blotta existens nu hotade hela skapelsen. Länge arbetade de oförtrutet vidare för att rädda den värld till vilken de aldrig skulle kunna återvända och i skuggan av deras ljus började de humanoida släkterna att åter resa sig och då särskilt en av dem - Människan.

Av de sju humanoida raser som skapats av Arkonterna skulle det visa sig att ingen hade samma instinkt för överlevnad som Människan. I alla världar dit hon spridit sig kom hon nu att dominera utvecklingen för all framtid. De övriga raserna skulle fortfarande finnas kvar men de kom alla att leva i en mer eller mindre tynande tillvaro vid sidan av människan. I vissa fall intellektuellt och i andra fall till antal.

Men för varje dag som gick försvagades ljusfolkets krafter. Ty de gav av sin kraft och sitt liv för att rädda Arkonternas världar och på så sätt rädda Elimo. Till sist kom de alla att försvinna och bli en del i skapelsen. Kanske kom de slutligen åter till Elimo. Deras avkomma kom dock att leva kvar i den värld som de så modigt räddat. Dessa halvgudar kallade sig själva för ljusfolket men deras kraft var blott en svag skugga av vad deras förfäder hade kunnat utöva.

Världen var nu vild, otämjd och hård. För människorna och de andra humanoiderna började en svår klättring från stegens nedersta steg tillbaka till toppen. Ljusfolket beundrade dock människans förmåga till anpassning och överlevnad, vilken fick dem att skilja sig från alla andra raser som befolkade världen. De tilltalades av deras inställsamma ord och kunskapshunger. Flera ljusfolk slog sig ner i människornas närhet smickrade av den tillbedjan och vördnad de förärades. Människan hade funnit en mäktig allierad och sakta började deras riken att blomstra. Men människans hunger efter mer kunskap är omättlig och snart insåg ljusfolket att de höll på att göra samma misstag som arkonterna en gång gjort. Så de lämnade människans länder för att aldrig återvända. En del säger att de tog sin tillflykt till gränslandet andra att de fortfarande dväljs någonstans i världen långt från människornas riken. Än idag lever ljusfolket kvar som minnen och legender i människornas sagor.

Civilisationens undergång och Arkonternas fall

Arkonternas stoltaste skapelse var de humanoida varelser som de skapat till sin egen avbild, likt gudarnas fader en gång skapade ljusfolket till sin. Men likt dem själva var humanoidernas hunger efter makt och kunskap outtömlig. De såg vad Arkonterna kunde uträtta och drömde om att själva kunna utföra liknande dåd. Arkonterna smickrades av deras tillbedjan och lismande ord. Sakta men säkert började den civilisation som de hade skapat glida dem ur fingrarna.

Genom att utnyttja det gränsland som Arkonterna skapat för att hålla skapelsen samman lyckades humanoiderna skapa vägar mellan de fysiska världarna. Information, kultur och kunskap började spridas i allt snabbare tempo. Kunskaper som om de kombinerades med varandra på allvar började hota Arkonternas existens. Arkonterna förstod nu att de riskerade att förlora makten över sin egen skapelse. För att återvinna den makt de förlorat försökte Arkonterna skrämma humanoiderna till lydnad. Dessa började nu se Arkonterna som ett hot och rustade för krig - gudarnas krig tog sin början.

Arkonterna hade dock än en gång överskattat sin egen förmåga och underskattat sin skapelses. Det krig som de trodde att de enkelt skulle vinna kom att vara i två hundra år. Under dessa år krossades slutligen de humanoida civilisationerna fullständigt men till priset av att Arkonterna förlorade sin gudomliga kraft. Den värld de en gång hade skapat låg nu i ruiner och de själva var reducerade till kraftlösa varelser som likt skadade djur drog sig undan för att slicka sina sår och invänta ödets val, att få leva eller dö.

Världens uppbyggnad

Jag har under lång tid försökt bygga upp ett universum i vilket den Etrakiska världen huserar. En slags metafysisk konstruktion över hur saker och ting hör ihop. Vad händer när man dör?, hur uppstår gudar?, hur uppstod världen? Mina tankar så långt kan sammanfattas som följer.

Det Etrakiska universumet består av sju olika parallella världar där varje värld i begynnelsen skapades av en av de sju Arkonterna. Dessa sju världar utgör den fysiska världen, vilka alla egentligen är en skral och dålig kopia av den ursprungliga värld som Arkonterna plundrade för att kunna gjuta liv i sina egna skapelser. Den ursprungliga världen finns idag kvar som ett minne dit vi reser i våra drömmar, en slags mental värld. Det är också här som nya gudar skapas, demoner (mardrömmar) huserar och dödsrikenas portar står på glänt. Varje individ eller varelse i någon av de sju av Arkonterna skapade världarna existerar dels i den fysiska världen och dels i den mentala. Då den fysiska kroppen dör så försvinner kopplingen mellan de fysiska och mentala kropparna. Ett sådant tillstånd innebär att man helt sonika inte längre kan kontrollera sin fysiska kropp, vilket leder till att individen i den fysiska världen upplevs som död. För den mentala kroppen återstår att finna ro i något av dödsrikena eller att spridas med drömvindarna, vilket resulterar i individens slutgiltiga och fullständiga utplåning.

Men då Arkonterna skapade sina kopior till världar genom att parasitera på den ursprungliga (mentala) världen började de lagar som höll skapelsen samman att rämna. För att inte hela skapelsen skulle gå om intet fick Arkonterna lappa och laga så gott de kunde. Efter hårt och ihärdigt arbete kunde de dock åter balansera skapelsen så att den höll samman, men till priset av att Gränslandet uppstod. Gränslandet är kittet mellan alla de fysiska världarna och den mentala världen. Hit kan varelser från både den mentala och den fysiska världen resa, om man vet hur man gör. När Arkonterna skapade Gränslandet för att rädda hela skapelsen så öppnade man också en möjlighet att färdas mellan de olika fysiska världarna, något de själva inte hade räknat med. Denna till synes harmlösa möjlighet kom dock att i slutändan leda till Arkonternas fall.

Skapelsen

I begynnelsen fanns bara drömmarna, otämjda, vackra och oändliga.

Ur drömmarna matrealiserade sig altets skapare, gudarnas fader och moder. Han tämjde drömmarna, red på dess vindar likt en fågel på havets bris och skapade världen. Ty sådan var hans makt att han ur intet kunde forma drömmarna efter eget behag och sinne. Forma dem till levande ting, ge dem liv, själ och mening. Han skapade Elimo, den ursprungliga världen, alla tings föregångare.

Först skapade han sju väsen att hjälpa honom i sitt verk, och gav dem namnet Arkonter. Därefter skapade han ljusfolket och gav dem Elimo att leva i. Men ljusfolket kände sig ensamma, ty i världen levde bara de allena. Gudarnas fader och moder skapade då djur, växter och varelser och befolkade världen med dem. När Altets skapare var färdig med sitt verk skådade han det och kände lycka och harmoni.

Men altets skapare var trött och hans krafter små efter denna prestation. Arkonterna såg med avund på vad gudarnas fader och moder hade skapat och deras sinnen mörknade. Tillsammans dräpte de altets skapare och styckade hans kropp i sju delar. Av varje del skapade så Arkonterna en värld åt sig själva att styra.

Men Arkonterna kunde inte skapa något nytt utan endast kopiera och förenkla det gudarnas fader och moder en gång skapat. Ständigt sneglade de på den ursprungliga skapelsen, Elimo, som med sin perfektion och skönhet ut i minsta detalj ständigt retade dem. Ty Arkonternas kunskap och färdighet var intet mot skaparens. Sakta närde de sina egna skapelser med Elimos härlighet. Göt liv i sina sju världar på bekostnad av den enda som förtvinade likt en blomma som berövats sitt vatten för att slutligen vissna och endast finnas kvar i drömmarna.


- Skapelsen enligt Thomas Avfällingens svarta bok

Kartor

Vad vore en fantasyvärld utan kartor. Jag har alltid haft en passion för kartor, både att studera dem och att rita egna. Många gånger har mina fantasivärldar aldrig blivit mer än en karta eller två. De flesta världar brukar börja med en kartskiss som sedan byggs ut vartefter nya idéer kommer på plats. Den Etrakiska världen är inte något undantag och har existerat i ett antal olika kartversioner.

Nyligen bestämde jag mig dock för att försöka sätta världen på pränt i en slutgiltig version att utgå ifrån i mitt fortsatta skapande. Under processen med att rita kartan så hittade jag till hemsidan www.cartographersguild.com. En community för hobbykartografer på nätet. Sidan har varit en fantastisk tillgång och utan all den hjälp och positiva kritik jag fått från sidan så hade aldrig kartan över den Etrakiska världen blivit till.

En värld tar form

Då den Etrakiska världen började ta form i mina tankar så var det främst två platser som materialiserade sig. Det Etrakiska kejsardömet samt staden Ankh Bathor. Till en början bestod världen endast av ett väldigt kejsardöme som hade lagt alla andra städer och länder under sig med hjälp av krig, mutor och hot. Med tiden började dock synen på världen att allt mer nyanseras. Utöver Det Etrakiska kejsardömet började flera namn på länder att dyka upp, som Perlago, Arnor, Armadien. Länder som på något sätt måste relateras till Kejsardömet och dess historia.

Staden Ankh Bathor som till en början hade varit Etrakiska kejsardömets kronjuvel och huvudsäte började i tankarna mer och mer florera som en fristad, ett eget rike. Staden ligger som ett nav på en smal landremsa som knyter samman de norra och södra kontinenterna i världen. Denna placering har genom tiden skapat enorma rikedomar i staden och gett dem kontroll över handeln mellan öst och väst. Jag börjar tänka mig Ankh-Bathor som ett slags Konstantinopel i fantasytappning.

Vid den här tiden hade jag fortfarande idéer om att försöka sätta ihop min gamla rollspelsgrupp och då använda mig av den Etrakiska världen som spelvärld. Eftersom speltillfället med stor sannolikhet inte skulle vara mer än en helg så behövde jag begränsa området där äventyret skulle utspelas. Jag behövde ett område som inte var alltför stort och som låg avsides från resterande del av världen. Vid denna version av världen fanns det i de norra delarna av världen ett rike vid namn Nordhem, eller Nordheim beroende på vilken version av dokumentet man läser. Ett rike som hade bildats av krigströtta invånare från södern som emigrerade norrut för att starta om på nytt. Efter ett antal år hittar man guld i bergen öster om riket och tillströmningen av lyckosökare söderifrån tilltar.En perfekt plats för ett äventyr helt sonika.

Här i Nordhem börjar de mer vitala delarna av den Etrakiska världen att konkretiseras. Tankar kring skapelsen, människornas historia, gudarnas krig, raser, gränslandet, de sju världarna m.m. Alla de pusselbitar som tillsammans bildar det som idag är det universum som utgör den Etrakiska världen tar nu form.

Någon gång i den vevan inser jag dock att det aldrig kommer bli någon rollspelsvärld av det jag har skapat och i samma andetag blir Nordhem överflödigt. Länderna i söder med Ankh-Bathor i spetsen lockar för mycket. Det är där jag vill upptäcka den värld jag har skapat, bland tinnar och torn, trånga gränder, smutsiga förorter, mörka katakomber, politiska intriger och djärva äventyrare.

De tre dominerande raserna

Den Etrakiska världen är en mörk fantasyvärld som främst befolkas av människor, vanliga människor som till utseendet ser ut som du och jag. Dvärgar, Alver, Orcher, Troll och dylika varelser är endast fantasifigurer som på sin höjd förekommer i barnens kvällssagor.

Anledningen till att jag har valt att exkludera dessa mer tolkienska varelser är den att jag inte på något sätt känner att de hör hemma i den värld jag har skapat. I ett tidigt stadie befolkades vissa delar av världen av troll, men de kom med tiden att förvanskas och transformeras till det som idag är Traler. En mer primitivt människoliknande ras som vida överträffar människan i styrka och uthållighet. De är stora till växten med väldiga armar som hänger ner till knäna. Deras ansikten domineras av en kraftig näsa samt en bred mun och deras ögon är små och tillbakasjunkna. Men det Tralerna har i fysik saknar de i organisationsförmåga. De är ofta oorganiserad, slåss sinsemellan och behärskar endast mer primitiv teknik. Av den anledningen är de sedan länga förslavade av den dominierande människorasen och utnyttjas brutalt vid gruvdrift, kampspel eller andra former av fysiskt arbete. De är också populär som vakter bland de fattigare delarna av befolkningen. Enligt gamla lagar är det dock strängeligen förbjudet att utrusta Traler med vapen eller rustningar av stål, vilket dock inte alltid efterlevs i de trängre och mörkare delarna av städernas gytter. Ordet Tral kommer från gammel-Etrakiska, vilket idag endast talas av den övre eliten inom samhället, och betyder helt sonika slav.

Utöver människor och Traler befolkas världen även av ett folkslag som själva kallar sig Arnorier. Av människorna kallas de ofta mer föraktfullt för "ansiktslösa" eller "träansikten". Arnorierna befolkar den östliga ön Arnor strax söder om länderna Karpanien och Haram. De är längre än den genomsnittlige människan men mer späda till det yttre. Deras rörelsemönster är sävligt men följsamt och på händerna saknas lillfingret. I ansiktet saknas ögon samt näsa, endast två små hål märker ut vart en näsa borde ha suttit. Munnen saknar läppar och tänderna är spetsiga som på ett rovdjur. Ett anlete som med största säkerhet väcker anstöt hos vanligt folk, därför går det alltid omkring iklädda en färggrant målad trämask med motiv föreställande en man eller kvinna i dess ungdoms dagar.

Välkommen till den Etrakiska världen!

Hej och välkommen till min blogg om den Etrakiska världen. En Fantasyvärld som under lång tid har existerat på en del lösryckta papper, äldre handritade kartor och mer eller mindre förvirrade och röriga tankar i mitt huvud. Världen har än så länge inte haft någon fast struktur och händelser, platser, riken samt flora och fauna har många gånger ändrat skepnad under resans gång.

Min förhoppning med bloggen är att konkretisera en del av de tankar och idéer som jag har kring världen. Ofta är det först när man börjar sätta saker och ting på pränt som alla lösa trådar och idéer går att knyta samman till någon slags helhet som ter sig någorlunda logisk.

Varför sitter man då hemma på sitt loft och skapar en värld, och vad ska man göra med den? I mitt fall rör det sig om ett intresse att tänka ur alternativa verkligheter, att ha ett eget forum där man kan låta sina tankar fritt få husera utan krav på vad som är rätt eller riktigt. Redan på den tiden då jag läste Tolkiens böcker som 12 åring och spelade rollspel om kvällarna så skapade jag små världar. Egentligen kan man säga att Etrakien består av stoft från ett otal världar som kasserats på vägen, där russinen i kakan har plockats med till nästa skapelse osv. Alla dessa delar från tidigare alster har slutligen i mer eller mindre modifierad form dragit sitt strå till det som idag är den Etrakiska världen.

Så vad gör man slutligen med sin skapelse? Egentligen så har slutmålet i sig ingen betydelse utan det är själva skaparprocessen som för mig är det viktiga. Från början så var tanken att samla ihop mina gamla rollspelsvänner och spela en kampanj över en helg, men idag är den tanken sedan länge lagd på hyllan. Numera finns egentligen inget slutmål förutom att kanske en dag ha tid att skriva en novell som utspelar sig i den Etrakiska världen.