Civilisationens undergång och Arkonternas fall

Arkonternas stoltaste skapelse var de humanoida varelser som de skapat till sin egen avbild, likt gudarnas fader en gång skapade ljusfolket till sin. Men likt dem själva var humanoidernas hunger efter makt och kunskap outtömlig. De såg vad Arkonterna kunde uträtta och drömde om att själva kunna utföra liknande dåd. Arkonterna smickrades av deras tillbedjan och lismande ord. Sakta men säkert började den civilisation som de hade skapat glida dem ur fingrarna.

Genom att utnyttja det gränsland som Arkonterna skapat för att hålla skapelsen samman lyckades humanoiderna skapa vägar mellan de fysiska världarna. Information, kultur och kunskap började spridas i allt snabbare tempo. Kunskaper som om de kombinerades med varandra på allvar började hota Arkonternas existens. Arkonterna förstod nu att de riskerade att förlora makten över sin egen skapelse. För att återvinna den makt de förlorat försökte Arkonterna skrämma humanoiderna till lydnad. Dessa började nu se Arkonterna som ett hot och rustade för krig - gudarnas krig tog sin början.

Arkonterna hade dock än en gång överskattat sin egen förmåga och underskattat sin skapelses. Det krig som de trodde att de enkelt skulle vinna kom att vara i två hundra år. Under dessa år krossades slutligen de humanoida civilisationerna fullständigt men till priset av att Arkonterna förlorade sin gudomliga kraft. Den värld de en gång hade skapat låg nu i ruiner och de själva var reducerade till kraftlösa varelser som likt skadade djur drog sig undan för att slicka sina sår och invänta ödets val, att få leva eller dö.