Men allt stod inte rätt till med skapelsen. Portarna in till gränslandet och drömvärlden stod öppna och obevakade. Varelser som aldrig varit menade att vandra i Arkonternas sju världar svärmade in och ställde till med förödelse och död. Hela skapelsen hotade att rämna och med den vad som fanns kvar av Elimo – den ursprungliga skapelsen.
Ljusfolket, skapat av gudarnas fader och moder, som sedan begynnelsen levt i det som var kvar av Elimo, den ursprungliga världen, långt bortom ond bråd död och sorger tvingades nu lämna sin värld. För att rädda sitt kära Elimo blev ljusfolket tvungna att anta fysisk form i Arkonternas bleka skapelsekopior. Till dessa sargade och förstörda världar i ruiner kom ljusfolket likt skinande stjärnor i nattmörkret. Synen de möttes av fyllde dem dock med sorg och förtvivlan. Likt gudar vandrade de i världarna och helade de sår som hotade Elimos fortsatta existens. De stängde de portar till det inre gränslandet som Arkonternas humanoider hade öppnat och vars blotta existens nu hotade hela skapelsen. Länge arbetade de oförtrutet vidare för att rädda den värld till vilken de aldrig skulle kunna återvända och i skuggan av deras ljus började de humanoida släkterna att åter resa sig och då särskilt en av dem - Människan.
Av de sju humanoida raser som skapats av Arkonterna skulle det visa sig att ingen hade samma instinkt för överlevnad som Människan. I alla världar dit hon spridit sig kom hon nu att dominera utvecklingen för all framtid. De övriga raserna skulle fortfarande finnas kvar men de kom alla att leva i en mer eller mindre tynande tillvaro vid sidan av människan. I vissa fall intellektuellt och i andra fall till antal.
Men för varje dag som gick försvagades ljusfolkets krafter. Ty de gav av sin kraft och sitt liv för att rädda Arkonternas världar och på så sätt rädda Elimo. Till sist kom de alla att försvinna och bli en del i skapelsen. Kanske kom de slutligen åter till Elimo. Deras avkomma kom dock att leva kvar i den värld som de så modigt räddat. Dessa halvgudar kallade sig själva för ljusfolket men deras kraft var blott en svag skugga av vad deras förfäder hade kunnat utöva.
Världen var nu vild, otämjd och hård. För människorna och de andra humanoiderna började en svår klättring från stegens nedersta steg tillbaka till toppen. Ljusfolket beundrade dock människans förmåga till anpassning och överlevnad, vilken fick dem att skilja sig från alla andra raser som befolkade världen. De tilltalades av deras inställsamma ord och kunskapshunger. Flera ljusfolk slog sig ner i människornas närhet smickrade av den tillbedjan och vördnad de förärades. Människan hade funnit en mäktig allierad och sakta började deras riken att blomstra. Men människans hunger efter mer kunskap är omättlig och snart insåg ljusfolket att de höll på att göra samma misstag som arkonterna en gång gjort. Så de lämnade människans länder för att aldrig återvända. En del säger att de tog sin tillflykt till gränslandet andra att de fortfarande dväljs någonstans i världen långt från människornas riken. Än idag lever ljusfolket kvar som minnen och legender i människornas sagor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar