Ankh-Bathor - Landet

Den Etrakiska världen har, som jag nämnt tidigare, förekommit i ett antal upplagor. Nu när jag har fått en version av världen som känns definitiv så börjar det bli dags att fylla på med kartor över diverse områden i mer noggrann skala. Det första området som jag kände att jag ville kartlägga var landet Ankh-Bathor. Tillsammans med Etrakiska kejsardömet så hör det till de tidigaste idéerna i världen. Från början bestod den Etrakiska världen av det Etrakiska kejsardömet samt en uråldrig stad vid namn Ankh-Bathor som låg som i dess centrum. En stad som hade full kontroll över handeln mellan öst och väst tack vare sitt gynnsamma läge. Från dessa två grundstenar har resten av av världen skulpterats.

Ankh-Bathor var ursprungligen en del av det Etrakiska kejsardömet, men bröt sig loss då stora delar av Kejsardömet imploderade från yttre tryck och inre korruption. Staden har alltid haft ett stort inflytande pga sitt läge, och även då den låg under Etrakisk kontroll så hade den ett stort mått av eget styre.

Idag sträcker sig landet Ankh-Bathor drygt tjugo mil från norr till söder. I norr gränsar landet mot ett flertal mindre stater som ligger i det område som kallas gränsdömena. Gränsdömena består av ett antal mindre furstendömen som ofta käblar inbördes. De styrande i Ankh-Bathor ser dem som en buffertzon gentemot Krug och Armadien och av den anledningen så kan furstendömena ofta räkna med generösa handelsavtal och ekonomiskt stöd från sin södra granne.

I söder gränsar Ankh-Bathor mot sin långt större granne och tidigare herre Sydetrakiska kejsardömet. Kejsardömet ser officiellt fortfarande Ankh-Bathor som sitt territorium och mindre gränsuppgörelser mellan länderna förekommer. Det Sydetrakiska kejsardömet lider dock av inre splittring, korruption och en svag kejsare, så för tillfället kan folket i Ankh-Bathor sova lugnt om natten.

Med kartan har jag försökt att knyta an till den stil som världskartan är ritad i. Även om vissa förändringar var nödvändiga då vi rör oss i ett mer närliggande perspektiv

Efter undergången - Människans tidsålder

Men allt stod inte rätt till med skapelsen. Portarna in till gränslandet och drömvärlden stod öppna och obevakade. Varelser som aldrig varit menade att vandra i Arkonternas sju världar svärmade in och ställde till med förödelse och död. Hela skapelsen hotade att rämna och med den vad som fanns kvar av Elimo – den ursprungliga skapelsen.

Ljusfolket, skapat av gudarnas fader och moder, som sedan begynnelsen levt i det som var kvar av Elimo, den ursprungliga världen, långt bortom ond bråd död och sorger tvingades nu lämna sin värld. För att rädda sitt kära Elimo blev ljusfolket tvungna att anta fysisk form i Arkonternas bleka skapelsekopior. Till dessa sargade och förstörda världar i ruiner kom ljusfolket likt skinande stjärnor i nattmörkret. Synen de möttes av fyllde dem dock med sorg och förtvivlan. Likt gudar vandrade de i världarna och helade de sår som hotade Elimos fortsatta existens. De stängde de portar till det inre gränslandet som Arkonternas humanoider hade öppnat och vars blotta existens nu hotade hela skapelsen. Länge arbetade de oförtrutet vidare för att rädda den värld till vilken de aldrig skulle kunna återvända och i skuggan av deras ljus började de humanoida släkterna att åter resa sig och då särskilt en av dem - Människan.

Av de sju humanoida raser som skapats av Arkonterna skulle det visa sig att ingen hade samma instinkt för överlevnad som Människan. I alla världar dit hon spridit sig kom hon nu att dominera utvecklingen för all framtid. De övriga raserna skulle fortfarande finnas kvar men de kom alla att leva i en mer eller mindre tynande tillvaro vid sidan av människan. I vissa fall intellektuellt och i andra fall till antal.

Men för varje dag som gick försvagades ljusfolkets krafter. Ty de gav av sin kraft och sitt liv för att rädda Arkonternas världar och på så sätt rädda Elimo. Till sist kom de alla att försvinna och bli en del i skapelsen. Kanske kom de slutligen åter till Elimo. Deras avkomma kom dock att leva kvar i den värld som de så modigt räddat. Dessa halvgudar kallade sig själva för ljusfolket men deras kraft var blott en svag skugga av vad deras förfäder hade kunnat utöva.

Världen var nu vild, otämjd och hård. För människorna och de andra humanoiderna började en svår klättring från stegens nedersta steg tillbaka till toppen. Ljusfolket beundrade dock människans förmåga till anpassning och överlevnad, vilken fick dem att skilja sig från alla andra raser som befolkade världen. De tilltalades av deras inställsamma ord och kunskapshunger. Flera ljusfolk slog sig ner i människornas närhet smickrade av den tillbedjan och vördnad de förärades. Människan hade funnit en mäktig allierad och sakta började deras riken att blomstra. Men människans hunger efter mer kunskap är omättlig och snart insåg ljusfolket att de höll på att göra samma misstag som arkonterna en gång gjort. Så de lämnade människans länder för att aldrig återvända. En del säger att de tog sin tillflykt till gränslandet andra att de fortfarande dväljs någonstans i världen långt från människornas riken. Än idag lever ljusfolket kvar som minnen och legender i människornas sagor.

Civilisationens undergång och Arkonternas fall

Arkonternas stoltaste skapelse var de humanoida varelser som de skapat till sin egen avbild, likt gudarnas fader en gång skapade ljusfolket till sin. Men likt dem själva var humanoidernas hunger efter makt och kunskap outtömlig. De såg vad Arkonterna kunde uträtta och drömde om att själva kunna utföra liknande dåd. Arkonterna smickrades av deras tillbedjan och lismande ord. Sakta men säkert började den civilisation som de hade skapat glida dem ur fingrarna.

Genom att utnyttja det gränsland som Arkonterna skapat för att hålla skapelsen samman lyckades humanoiderna skapa vägar mellan de fysiska världarna. Information, kultur och kunskap började spridas i allt snabbare tempo. Kunskaper som om de kombinerades med varandra på allvar började hota Arkonternas existens. Arkonterna förstod nu att de riskerade att förlora makten över sin egen skapelse. För att återvinna den makt de förlorat försökte Arkonterna skrämma humanoiderna till lydnad. Dessa började nu se Arkonterna som ett hot och rustade för krig - gudarnas krig tog sin början.

Arkonterna hade dock än en gång överskattat sin egen förmåga och underskattat sin skapelses. Det krig som de trodde att de enkelt skulle vinna kom att vara i två hundra år. Under dessa år krossades slutligen de humanoida civilisationerna fullständigt men till priset av att Arkonterna förlorade sin gudomliga kraft. Den värld de en gång hade skapat låg nu i ruiner och de själva var reducerade till kraftlösa varelser som likt skadade djur drog sig undan för att slicka sina sår och invänta ödets val, att få leva eller dö.

Världens uppbyggnad

Jag har under lång tid försökt bygga upp ett universum i vilket den Etrakiska världen huserar. En slags metafysisk konstruktion över hur saker och ting hör ihop. Vad händer när man dör?, hur uppstår gudar?, hur uppstod världen? Mina tankar så långt kan sammanfattas som följer.

Det Etrakiska universumet består av sju olika parallella världar där varje värld i begynnelsen skapades av en av de sju Arkonterna. Dessa sju världar utgör den fysiska världen, vilka alla egentligen är en skral och dålig kopia av den ursprungliga värld som Arkonterna plundrade för att kunna gjuta liv i sina egna skapelser. Den ursprungliga världen finns idag kvar som ett minne dit vi reser i våra drömmar, en slags mental värld. Det är också här som nya gudar skapas, demoner (mardrömmar) huserar och dödsrikenas portar står på glänt. Varje individ eller varelse i någon av de sju av Arkonterna skapade världarna existerar dels i den fysiska världen och dels i den mentala. Då den fysiska kroppen dör så försvinner kopplingen mellan de fysiska och mentala kropparna. Ett sådant tillstånd innebär att man helt sonika inte längre kan kontrollera sin fysiska kropp, vilket leder till att individen i den fysiska världen upplevs som död. För den mentala kroppen återstår att finna ro i något av dödsrikena eller att spridas med drömvindarna, vilket resulterar i individens slutgiltiga och fullständiga utplåning.

Men då Arkonterna skapade sina kopior till världar genom att parasitera på den ursprungliga (mentala) världen började de lagar som höll skapelsen samman att rämna. För att inte hela skapelsen skulle gå om intet fick Arkonterna lappa och laga så gott de kunde. Efter hårt och ihärdigt arbete kunde de dock åter balansera skapelsen så att den höll samman, men till priset av att Gränslandet uppstod. Gränslandet är kittet mellan alla de fysiska världarna och den mentala världen. Hit kan varelser från både den mentala och den fysiska världen resa, om man vet hur man gör. När Arkonterna skapade Gränslandet för att rädda hela skapelsen så öppnade man också en möjlighet att färdas mellan de olika fysiska världarna, något de själva inte hade räknat med. Denna till synes harmlösa möjlighet kom dock att i slutändan leda till Arkonternas fall.

Skapelsen

I begynnelsen fanns bara drömmarna, otämjda, vackra och oändliga.

Ur drömmarna matrealiserade sig altets skapare, gudarnas fader och moder. Han tämjde drömmarna, red på dess vindar likt en fågel på havets bris och skapade världen. Ty sådan var hans makt att han ur intet kunde forma drömmarna efter eget behag och sinne. Forma dem till levande ting, ge dem liv, själ och mening. Han skapade Elimo, den ursprungliga världen, alla tings föregångare.

Först skapade han sju väsen att hjälpa honom i sitt verk, och gav dem namnet Arkonter. Därefter skapade han ljusfolket och gav dem Elimo att leva i. Men ljusfolket kände sig ensamma, ty i världen levde bara de allena. Gudarnas fader och moder skapade då djur, växter och varelser och befolkade världen med dem. När Altets skapare var färdig med sitt verk skådade han det och kände lycka och harmoni.

Men altets skapare var trött och hans krafter små efter denna prestation. Arkonterna såg med avund på vad gudarnas fader och moder hade skapat och deras sinnen mörknade. Tillsammans dräpte de altets skapare och styckade hans kropp i sju delar. Av varje del skapade så Arkonterna en värld åt sig själva att styra.

Men Arkonterna kunde inte skapa något nytt utan endast kopiera och förenkla det gudarnas fader och moder en gång skapat. Ständigt sneglade de på den ursprungliga skapelsen, Elimo, som med sin perfektion och skönhet ut i minsta detalj ständigt retade dem. Ty Arkonternas kunskap och färdighet var intet mot skaparens. Sakta närde de sina egna skapelser med Elimos härlighet. Göt liv i sina sju världar på bekostnad av den enda som förtvinade likt en blomma som berövats sitt vatten för att slutligen vissna och endast finnas kvar i drömmarna.


- Skapelsen enligt Thomas Avfällingens svarta bok

Kartor

Vad vore en fantasyvärld utan kartor. Jag har alltid haft en passion för kartor, både att studera dem och att rita egna. Många gånger har mina fantasivärldar aldrig blivit mer än en karta eller två. De flesta världar brukar börja med en kartskiss som sedan byggs ut vartefter nya idéer kommer på plats. Den Etrakiska världen är inte något undantag och har existerat i ett antal olika kartversioner.

Nyligen bestämde jag mig dock för att försöka sätta världen på pränt i en slutgiltig version att utgå ifrån i mitt fortsatta skapande. Under processen med att rita kartan så hittade jag till hemsidan www.cartographersguild.com. En community för hobbykartografer på nätet. Sidan har varit en fantastisk tillgång och utan all den hjälp och positiva kritik jag fått från sidan så hade aldrig kartan över den Etrakiska världen blivit till.

En värld tar form

Då den Etrakiska världen började ta form i mina tankar så var det främst två platser som materialiserade sig. Det Etrakiska kejsardömet samt staden Ankh Bathor. Till en början bestod världen endast av ett väldigt kejsardöme som hade lagt alla andra städer och länder under sig med hjälp av krig, mutor och hot. Med tiden började dock synen på världen att allt mer nyanseras. Utöver Det Etrakiska kejsardömet började flera namn på länder att dyka upp, som Perlago, Arnor, Armadien. Länder som på något sätt måste relateras till Kejsardömet och dess historia.

Staden Ankh Bathor som till en början hade varit Etrakiska kejsardömets kronjuvel och huvudsäte började i tankarna mer och mer florera som en fristad, ett eget rike. Staden ligger som ett nav på en smal landremsa som knyter samman de norra och södra kontinenterna i världen. Denna placering har genom tiden skapat enorma rikedomar i staden och gett dem kontroll över handeln mellan öst och väst. Jag börjar tänka mig Ankh-Bathor som ett slags Konstantinopel i fantasytappning.

Vid den här tiden hade jag fortfarande idéer om att försöka sätta ihop min gamla rollspelsgrupp och då använda mig av den Etrakiska världen som spelvärld. Eftersom speltillfället med stor sannolikhet inte skulle vara mer än en helg så behövde jag begränsa området där äventyret skulle utspelas. Jag behövde ett område som inte var alltför stort och som låg avsides från resterande del av världen. Vid denna version av världen fanns det i de norra delarna av världen ett rike vid namn Nordhem, eller Nordheim beroende på vilken version av dokumentet man läser. Ett rike som hade bildats av krigströtta invånare från södern som emigrerade norrut för att starta om på nytt. Efter ett antal år hittar man guld i bergen öster om riket och tillströmningen av lyckosökare söderifrån tilltar.En perfekt plats för ett äventyr helt sonika.

Här i Nordhem börjar de mer vitala delarna av den Etrakiska världen att konkretiseras. Tankar kring skapelsen, människornas historia, gudarnas krig, raser, gränslandet, de sju världarna m.m. Alla de pusselbitar som tillsammans bildar det som idag är det universum som utgör den Etrakiska världen tar nu form.

Någon gång i den vevan inser jag dock att det aldrig kommer bli någon rollspelsvärld av det jag har skapat och i samma andetag blir Nordhem överflödigt. Länderna i söder med Ankh-Bathor i spetsen lockar för mycket. Det är där jag vill upptäcka den värld jag har skapat, bland tinnar och torn, trånga gränder, smutsiga förorter, mörka katakomber, politiska intriger och djärva äventyrare.